en film jag kan rekommendera:

Vägen
En man och hans son. En mödosam vandring längs en väg utan början och utan slut. Ett förött, iskallt landskap utan liv under en grå himmel utan ljus. Mannen och sonen skjuter en varuvagn framför sig. En perverterad, spöklik bild av postapokalyptisk shopping i en värld där varorna obönhörligt är slut. I ”Vägen” är egentligen allt slut. Konsumtionssamhället, till att börja med. Maten. Själva naturen. Allt som stavas medmänsklighet, nästan i alla fall.”Vägen” bygger på Cormac McCarthys undergångsskildring med samma titel. En stramt hållen roman som på ett fruktansvärt sätt är lika övertygande som den är språkligt klar och vacker. Med sin exakta prosa skildrar han en ­döende värld där några få människospillror fortfarande irrar omkring och livnär sig på gamla konserver – eller i värsta fall på varandra. Civilisationens fernissa har väl aldrig verkat tunnare.
Mannens drivkraft, hans enda energikälla, är den obändiga kärleken till sin pojke. Den har blivit hans allt, hans religion. ”Om pojken inte är Guds röst så har Gud aldrig talat”, heter det. Faderskärleken är hans värmekälla när det är kallt, hans föda när han svälter. Tillsammans med sin lille son kan han fortsätta elda under illusionen om att det ”goda” lever kvar någonstans. Det är lätt att förstå lockelsen att förvandla den starka berättelsen till film, i synnerhet som McCarthys knappa prosa – med hela världar insprängda i de korta replikväxlingarna – är extremt visuell. Det hela kan låta som ett tämligen metafysiskt projekt, men samtidigt blir ”Vägen” i regissören John Hillcoats händer (han har tidigare gjort den Nick Cave-skrivna australiska västernfilmen ”The proposition”) mer kött än ande.

började gråta i slutet av filmen, så himla fin, tycker att man borde se den, trotts att den är ca 2 timmar känns det som den är en halvtimme, den bara rullar förbi.