jag kände att jag var lycklig, det är jag fortfarande, men jag trodde jag var det tillsammans med någon annan. du tar ju mig som om jag är helt osynlig, bara luft som sveper förbi, eller nej, inte ens så nära. typ en viskning som du hör väldigt långt bort, något du tydligen inte vill komma nära. du säger till henne i detta fallet mig att du vill, men det tar bara längre och längre tid, dras ut på det hela och liksom inte ens ett ord kan du ge mig. jag känner mig osynlig, var är du som fanns där innan, bara för ca 2 veckor sedan, ALLT va så himla perfekt och det skulle bli så himla bra. men den braiga känslan fick jag aldrig igen, den har bara försvunnit sakt nu. om du vill vänta ännu längre kan du väll säga de till mig. då kan jag ägna min kärlek åt någon annan om du nu vill de, det uppskattades tydligen inte innan, men aja, jag vill iaf bara ge min kärlek till dig! det är ju du nu, jag älskar verkligen dig, även om du kanske inte känner så, så kommer iaf jag alltid att älska dig H. det känns ju så rätt ♥
min första och största kärlek
/ din oliwia